Bland babianer, zebror och geparder

Den andra veckan av vår vistelse i Tanzania tillbringade vi på resande fot. Vi lämnade skolan i Mweka en fredag med två fordon, en presseningstäckt Merzedes Unimog lasbil och en Toyota Landcruiser. Lastbilen var fullastad med tält, madrasser, köksutrustning och allas personliga packning så på flaket rymdes bara sex personer att sitta. Övriga klämde in sig i lastbilens förarhytt och i Landcruisern. Det var varmt och trångt i bilarna så rutorna var fullt nedvevade. Från de skogklädda sluttningarna runt Kilimanjaro kom vi snart ner på den öppna savannen där små byar och samhällen låg utspridda och kor och getter vallades av pojkar och äldre män längs vägarna. Efter ca två timmars färd stannade vi till i staden Arusha för att handla lite mat. Affären vi besökte var ett Supermarket av modernt, europeiskt snitt med stora kyldiskar och luftkonditionering. Priserna på varorna var också de av europeiskt snitt, och vi kunde konstatera att de flesta kunder som fanns i butiken var vita människor. Personalen som arbetade vid affärens olika varudiskar och i kassorna var däremot mörka. Denna butiks kunder var främst de som kunde betala lite mer och därmed också fick möjlighet att välja varor ur ett större sortiment av artiklar än vad som fanns i de butiker där vanliga tanzanier handlade.

Vi lämnade Arusha och stannade efter ytterligare en timmes körning vid en djurpark för ormar och andra reptiler. I burar och montrar fanns flera av världens farligaste och giftigaste ormar att se på nära håll. Bilder uppsatta intill Anacondans bur visade hur stora exemplar av dessa ormar fångats, skurits upp och befunnits ha försvunna, döda människor inuti. En guide visade oss runt och berättade entusiastiskt om den ena ormen farligare än den andra. Det fanns också krokodiler att beskåda på nära håll och vi fick även möjlighet att hålla i och klappa en liten babykrokodil som var ca 70 cm lång från nos till svans. Även små ormar fanns att gosa med för den hågade.

Resan gick vidare till N’gorongoro Conservation Area där vi stannade till vid entrégrinden för att betala inträdet för gruppen och bilarna. Vid entrén fanns gott om babianer och en av dem hoppade vant in i Landcruisern genom ett öppet fönster för att leta mat. Eleverna som satt i bilen skrek och lyckades jaga ut den ur bilen innan den lyckats knycka något. En stund senare hoppade en annan babian in i lastbilens förarhytt genom den öppna förardörren, roffade åt sig några färska ägg som låg i en påse, och försökte fly ut samma väg som den kommit. Oskar, en av eleverna, försökte hindra tjuven genom att ställa sig i dörren och blockera dess väg. Babianen stirrade honom stint i ögonen, tog tag i hans arm, och svingade sig vigt ut ur hytten förbi honom. Oskar hade tur, fick vi höra senare, att inte babianen bitit honom. Djuren hade lärt sig att det fanns lättillgänglig mat i de bilar som passerade och backade inte för något för att få tag på denna. De försvarade sina byten aggressivt och kunde orsaka stor skada med sina vassa tänder och klor om man försökte gå emellan.

Färden fortsatte mot de berömda slocknade och nedsjunkna vulkankratern N’gorongoro. Kratern är 20 km i diameter och har branta sidor på 500 meter. Det gör att de djur som finns inne i kratern drar sig för att försöka komma upp för de branta sidorna och ut ur kratern utan stannar hela sina liv nere i ”gropen”. Där finns gott om mat och vatten så det kanske inte heller finns någon direkt anledning för dem att försöka ta sig därifrån. Inne i N’gorongoro finns en stor mängd djur av alla de slag. Området är skyddat som ”Conservation Area” vilket är snäppet under nationalpark i skyddsgrad. Den inhemska befolkningen och djurskötarna, Masaierna, som under århundranden bott och bedrivit djurskötsel i N’gorongoro området blev fördrivna när området blev klassat som Conservation Area men får fortfarande, på nåder, bedriva djurskötsel i kratern. Eftersom kratern är liten och djur finns i överflöd så lockar området besökare från hela världen. En karavan av fordon färdas konstant längst vägarna och om något fordon stannar flockas strax fler fordon för att se vad de i den första bilen har upptäckt. Detta borde stressa djuren, men de har blivit så vana vid alla bilar, att de inte bryr sig längre. Lejon kan ligga mitt på vägen och då får bilarna antingen vända om eller försöka köra runt dem. Man får inte kliva ur bilen utan bara titta på och fotografera djuren genom fönstren eller via takfönstret. Det är absolut förbjudet att slänga ut mat till de vilda djuren. De är vilda och skall förbli vilda.

Efter att ha besökt N’gorongoro och övernattat i tält uppe på kanten till den stora kratern fortsatte resan till den berömda nationalparken Serengeti. Serengeti är swahili och betyder den stora, ödsliga, öppna slätten och det är ett namn som är mycket passande. Vidderna är oändliga och man kör och kör längs skumpiga, mycket dammiga grusvägar utan att komma någonstans. I alla fall känns det så. Här och var passeras flockar med zebror och gnuer men det vilda djurlivet är betydligt mer utspritt än i N’gorongoro så man får köra långa sträckor för att få se alla djur som finns i Serengeti. Vi tältade tre nätter mitt i Serengeti nationalpark och gjorde långa dagsutflykter sittande på lastbilens flak för att besöka de olika områden där djuren fanns. På vissa, lite bördigare och friskare marker, fanns hundratals, ja kanske tusentals, zebror och gnuer samlade och det blev nästan lite tjatigt att titta på alla dessa djur som för det otränade ögat ser likadana ut. Ofta låg några lejon och lurpassade i väntan på att kunna attackera något djur som kom nära.

Det mest spännande var dock de tre geparder som smög på två gaseller fyra-femhundra meter bort. Vi satt stilla i lastbilen en lång stund och väntande på att något skulle hända. Geparderna smög sig närmare och närmare och det syntes i kikaren att gasellerna blev mer och mer oroliga. Plötsligt, när en bil passerade gasellerna på vägen och tillfälligt distraherade dem, passade den gepard som var närmast på att attackera. Med en otrolig acceleration satte den fart och var snart ikapp den ena av de båda för sina liv flyende gasellerna. Plötsligt, och i sista stund, kastade sig den lilla gasellen åt sidan och den större geparden sprang förbi utan att kunna stanna. I denna stund insåg den nog att loppet var kört. Den hade satsat allt, förföljt gasellen i flera hundra meter i en svindlande hastighet, och fick nu se sig besegrad av en gasell som kanske inte vägde mer än 30 kg. Vi fick senare höra att för geparder lyckas i genomsnitt bara en jakt av tio. Det gäller att vara envis och ihärdig om man skall överleva som rovdjur på savannen.

Att få se de djur och den natur som finns på den afrikanska savannen i verkligheten och inte bara på film på tv skapar en helt annan förståelse för mångfalden av liv på jorden. I verkligheten kommer man förstås sällan lika nära djuren som naturfilmarna gör med sina gömslen och kraftiga teleobjektiv. Samtidigt får man inte heller uppleva den storslagna helheten genom att se en naturfilm på samma sätt som man får när man ser allt i verkligheten. Att resa och uppleva människor, djur, växter och natur på främmande, avlägsna platser är det bästa sättet att få en förståelse för hur allt i världen egentligen hänger ihop. Inom flygarkretsar brukar man använda talesättet ”att flyga är att leva” och det stämmer nog, men man skulle nog även kunna säga ”att resa är att leva” också, för den som reser har ofta också något intressant att berätta när denne kommer hem.

Barnen på Cyril Chami Secondary School

När vi varit i Tanzania i några dagar, gjort exkursioner i närområdet och besökt staden Moshi ca 20 km från College of African Wildlife Management, så var det dags för oss att besöka en lågstadieskola i närheten. Vi hade speciellt bett om att få besöka en grundskola även om våra värdar från början inte riktigt förstått varför vi ville göra det. Skolan låg på gångavstånd och vi hade nu vant oss lite vid de främmande miljöerna och det varma klimatet så vi satte av i rask takt mot det vi antog skulle vara ett intressant men kanske inte så speciellt studiebesök. Det var ju trots allt en lågstadieskola vi skulle besöka. Vad fanns det där som var nytt? Det som väntade oss kom dock att bli något helt annat och, för många av oss, den känslomässigt starkaste upplevelsen under hela resan.

För att komma till skolan fick vi vandra genom en stor kaffeplantage där kaffebuskarna, eller rättare sagt, kaffeträden stod i räta rader. Kaffe odlas i stor omfattning runt berget Kilimanjaro och växter mycket bra i det tempererade klimatet. Efter ca två kilometers vandring genom plantagerna började vi höra ljuden av sång och skratt. När vi kom närmare möttes vi av en flod av barn i åldrarna 7-11 år, alla klädda i skoluniformer. Flickorna hade ljusblåa skjortor och mörkblåa kjolar och pojkarna hade samma ljusblåa skjortor men mörkblåa kortbyxor. Över den ljusblå skjortan hade somliga en tröja i Tanzanias flaggas färger; blå, gul, svart och grön men det var varmt så några bar istället tröjan knuten runt midjan eller på huvudet. Barnen var mycket nyfikna och flockades direkt runt oss. Vi tog många bilder och kunde visa dem direkt för barnen via displayerna på kamerornas baksidor. De kiknade av skratt när de fick se sig själva och kamraterna på bild. Barnen vi mötte hade slutat lektionerna för dagen och var på väg till det elevhem där de flesta av dem bodde. Vi fick berättat för oss att de barn som var elever på skolan kom från mycket fattiga hem eller var föräldralösa. De ägde alltså nästan ingenting men via skolan fick de möjlighet till utbildning, mat och någonstans att bo. Vi fortsatte vidare till ett skolhus där lektioner fortfarande pågick.

I klassrummet samsades ca 30 barn, de flesta pojkar men också några flickor, i åtta- till tioårsåldern. Vi visades in och fick ställa upp oss framme vid svarta tavlan och därefter uppmanade skolfröken alla barnen att sjunga en sång för oss. De såg blyga ut till en början men de flesta klämde i för allt vad de var värda och snart ekade sången långt utanför skolbyggnadens väggar. Alla barnen fick sedan i tur och ordning ställa sig upp och berätta vad de hette och vi berättade sedan vad vi hette och att vi kom från Sverige. Slutligen så skakade vi hand med alla barnen innan vi lämnade klassrummet.

Promenaden fortsatte till elevhemmet där vi tittade in i de sovsalar där barnen bodde. I varje sal fanns ca 25 trevåningssängar tätt uppställda med en smal springa emellan, stor nog för att barnen skulle kunna klämma sig in och komma till sin säng. I ena änden av sovsalen fanns en vanlig säng uppställd för den nattpersonal som sov med barnen varje natt. 70-75 barn och en vuxen bodde alltså i samma rum. Sovsalarna var uppdelade efter barnens ålder och man skiljde även på pojkar och flickor. I många av sovsalarna fanns barn och alla skrattade och stimmade när vi kom på besök och verkade överlyckliga över att vi ville besöka just deras sovsal. Det var noga att vi besökte alla sovsalar, totalt 8 stycken, och när vi frågade om varför vi skulle göra det så fick vi till svar att det var för rättvisans skull. Om vi inte besökte alla sovsalar skulle de barn som bodde i de salar vi inte besökte bli ledsna och undra om de gjort något fel som inte fått besök.

Utanför skolan på gården arbetade många av barnen med att hänga upp tvätt på långa linor men även med att putsa skor. Alla arbetade på och ingen verkade opponera sig mot att behöva arbeta. De verkade acceptera att skolan och internatet hade strikta regler för vad man fick göra och inte.
När vi lämnade skolan efter två timmars besök stod barn överallt ute på gården och i fönstren och vinkade adjö till oss. Vi vinkade tillbaka och under promenaden tillbaka till där vi bodde var stämningen i gruppen ganska lågmäld. Vi pratade om det vi just upplevt och konstaterade att det kanske inte är pengar och många saker som gör människor lyckliga. Barnen vi nyss träffat hade nästan inga ägodelar alls men alla verkade ändå glada över vad de hade. Nu fick vi förstås bara en ögonblicksbild av deras liv, men ändå. Kanske finns det mer i livet att sträva mot än att bli rik och skaffa så många saker som möjligt innan man dör. Är det kanske inte ändå så att det är bättre att vara fattig och ha ett rikt liv med många vänner än att vara rik och ha ett fattigt liv och leva ensam.

Första mötet med Afrika

För en tid sedan besökte en kollega och jag tillsammans med en grupp elever Tanzania i Afrika som en del i ett utbyte vi har med en skola där. Efter en lång resa med först bil till Mora, tåg till Arlanda, flyg till Amsterdam och slutligen flyg till Tanzania landade vi på Kilimanjaro Airport, vid foten av Afrikas högsta berg, en söndag kväll. När vi steg ur planet kändes det att vi var långt hemifrån, på fler sätt än bara geografiskt. När vi lämnade Arlanda och Sverige var det råkallt med +3 grader och regn och när vi steg av planet i Tanzania var det fuktklibbigt med +28 graders värme. Allt kändes annorlunda, det luktade annorlunda och konstiga ljud hördes från okända fåglar och andra djur i vegetationen som omgav flygplatsen.

Det som var mest annorlunda var ändå människorna. På flygplanet från Sverige till Amsterdam och vidare till Tanzania fanns det nästan uteslutande vita människor. Passagerarna var vita och flygvärdinnorna var vita. Några enstaka av passagerna var färgade men de var klädda i västerländska kläder så de såg nästan vita ut de också. På flygplatsen i Tanzania och även i de samhällen och byar vi kom att besöka under vistelsen var det inte alls så. Alla människor var färgade och på fler sätt än bara genom deras friska mörka hudfärg. Hudfärgen var självklart mörkare än vår men det som framförallt slog oss var att många kvinnor och även ett flertal män bar mycket färgglada kläder. Kvinnorna bar yviga klänningar av storblommigt eller annat brokigt bomullstyg och de färgglada männen var insvepta i ett slags stora schalar i klara, rutiga, röda färger. I detta sammanhang såg vi svenskar mycket tråkiga och alldagliga ut med våra höstbleka ansikten, armar och ben och enfärgade kläder av europeiskt snitt.

Det vi också märkte direkt vi lämnat flygplatsen var skillnaden mellan det höstmörka och kalla Sverige långt där uppe i norr, där få människor syns utomhus efter klockan sex, i alla fall på landsbygden, och detta land, strax söder om ekvatorn där människor föreföll leva stora delar av sina liv ute på gatorna. Vi såg hundratals, ja, tusentals människor längs vägarna, och det en söndag kväll. Människor satt och stod överallt och det verkade som om deras vardagsrum på något sätt var gatan och de små barer och serveringar som låg tätt, tätt längs vägen vi åkte var den naturliga samlingsplatsen för alla, ung som gammal, kvinna som man. Jag frågade en av våra lärare på skolan om detta vid ett senare tillfälle och han berättade att de flesta av de människor vi sett helt enkelt inte hade något vardagsrum att sitta i utan att de därför istället umgicks med sina vänner ute på gatorna och i barerna.

Så småningom kom vi fram till målet för resan och efter att ha varit på resande fot i närmare 30 timmar, var vi äntligen framme vid College of African Wildlife Management vid foten av berget Kilimanjaro. Nu väntade två veckor av upplevelser de flesta bara ser på film eller läser om i böcker och tidningar.

Ny blogg

Här är min nya blogg..